
Har precis läst ut Sara Beischer's debutroman Jag ska egentligen inte jobba här...
Boken handlar om Moa som är 19 år och vill bli skådespelare... för att få ihop pengar börjar hon jobba timtid på ett äldreboende - ett jobb som hon bara tänker ha "tillfälligt"; d.v.s. tills dess att hennes "riktiga" liv börjar ;-).
Alla som själva jobbat i vården kommer att känna igen sig i denna bok, i allt från rekryteringssättet ( "alla" kan få jobb i vården, och det man tror skall vara en anställningsintervju är i själva verket frågan "Kan Du börja i morgon?" ;-) ) till de "privata" muggarna i personalrummet - som en timvikarie gör bäst i att inte röra :-) och delegeringsförfarandet av mediciner ( "Jaha, Du jobbar ensam i kväll så då måste vi ge Dig delegering nu direkt" ).
Trots att Moa inte alls vill vara på detta jobb så blir hon kvar, och hennes naiva inställning i början blir mer och mer ödmjuk och nyanserad, samtidigt som hon lär sig alltmer om ålderdom och dess olika uttryck ( "man säger aldrig emot en dement person" ).
Jag instämmer helt med dessa rader ur bokens beskrivning:
"Jag ska egentligen inte jobba här är ett vardagsäventyr om döden och äldreomsorgen, om det triviala och fula. Men det är också en berättelse om det vackra och viktiga som kan finnas där man minst av allt trodde att man skulle hitta det."
Har hört om boken, men med din beskrivning blev jag sugen på att läsa den. Tack för tipset. :)
SvaraRadera